Jag kan inte vara inriktad på rättighetsfrågor, och samtidigt inte kommentera det som händer i USA just nu. Jag har själv vistats mycket i USA, och levt i Washington DC och North Carolina i den amerikanska södern i flera omgångar mellan 1999 och 2004. Polisbrutaliteten och den djupt rotade rasismen mot USA:s färgade befolkning, som nu ännu en gång kommer upp till ytan, ekar av USA:s smutsiga förflutna, som rymmer århundraden av förtryck mot dess icke-vita invånare.
Men det är inte min berättelse som ska höras i dessa frågor. Vems plats tar jag upp, vilka röster får inte höras, när vi som inte är drabbade ges tolkningsföreträde? Vi kan alla ta del av nyheter, litteratur, film, musik, teater och andra konstuttryck, sociala medier, poddar och mycket mer, av och om de som lever med rasismens utanförskap, fientlighet och hat dagligen, i USA och här hemma. Vi kan inte förvänta oss att till fullo kunna förstå en annan människas upplevelse av detta, men att söka inblick och medvetenhet är det minsta vi kan göra.
I vissa frågor är vi antingen en del av problemet eller en del av lösningen. Det är vår plikt att påminna oss om detta och ta ställning, varje dag.
I djupaste solidaritet med Black Lives Matter-rörelsen och rasismens alla offer.
/ Emily