Vill du ha en kram?

christmas-1849263_1920

Vill du ha en kram? Jag tittar upp och ser en kille i gymnasieåldern framför mig. Vi känner inte varandra. Men jag säger ja, för jag vill ha en kram. Tårarna fortsätter att rulla nerför mina kinder. Jag tittar på honom och säger att det är han som borde gråta, inte jag. Han berättar att han har varit mycket ledsen, att det är svårt. Men just då är det han som ger mig en kram.

Jag hörde honom precis berätta för en äldre man, som jag tror är politiker, att han inte fått något besked än. Sedan säger han jag hoppas att vi ses igen till mannen. Det är så ödesmättat, och det gör mig ännu mer ledsen. Och nu står han framför mig och frågar om jag vill ha en kram. Det är fyra dagar till julafton, och jag känner mig helt förkrossad.

Vi är ett femtiotal som slutit upp. Jag lyssnar på tal och poesi. Det berör mig in i hjärtat. Jag gråter för den unge kille som bara hinner säga några ord i mikrofonen, innan tårarna hinner ifatt honom, och han inte orkar avsluta. Jag gråter över att vi inte är fler som lyssnar. Jag gråter över att så många skyndar förbi, över att julstressen och likgiltigheten får ta överhanden mitt i tragedin. Jag gråter för alla de andra, som står runt omkring med spända och ledsna unga ansikten. Jag gråter för att jag inte kan öppna mitt hem för någon av dem, som riskerar att ryckas upp från den lilla trygghet de lyckats bygga upp, för att förflyttas till andra änden av landet, där jag själv ens aldrig varit. Jag gråter för att Sverige, mitt land, och Lund, min stad, inte längre ger den trygghet som jag tog för given. Den demokrati och de mänskliga rättigheter som ligger mig så nära hjärtat, är i själva verket bara tomma ord, när unga människor blir till siffror på papper.

Så jag tackar ja till hans kram, för jag känner att jag håller på att drunkna. Han har bott här i två år och pratar bra svenska, riktigt bra. Han berättar att han har blivit åldersbedömd, att han har skickat in brev från sin läkare, sin lärare, sin psykolog och alla andra vuxna som känner till honom. Och nu väntar han på domen. Domen från vårt hemland, som har skänkt mig så mycket glädje och stolthet genom åren. Som plötsligt förmedlar att han inte är lika mycket värd som jag. Jag kan inte stanna kvar längre och säger att jag måste gå. Jag tackar för kramen och säger att jag kommer att tänka på honom. Sedan gråter jag hela vägen till butiken där jag tänkt göra de sista julklappsinköpen.

På vägen hem går jag inom mataffären och ser två unga mörkhåriga killar där. De liknar lite honom som gav mig en kram nyss. De handlar tillsammans med en kvinna som ser ut att vara ganska nära mig i ålder, och en yngre ljushårig flicka. Snart förstår jag att de alla bor ihop. De retas med sin lillasyster och kallar kvinnan för mamma. De julhandlar, precis som alla andra där. Deras svenska är bra, riktigt bra. Jag kan inte glömma killen som kramade mig. Jag undrar om han har någon familj att julhandla med. Och det gör mig så ont att detta är vår verklighet, så smutsig och solkig, trots att julbelysningen smyckar vår stad med de vackraste av lampor.