English version below!
I söndags hade jag besök av min 6-årige systerson Asher. Efter en snabb tur i min och mannens lägenhet konstaterade han:
– Det är ganska stökigt.
– Nja… det är mest att det ser stökigt ut för att vi har så mycket saker, försökte jag.
– Varför köper ni så mycket saker då?
Det tog bara en minut för honom att dra en slutsats som jag har försökt blunda för länge. Det är stökigt i vår lägenhet för att vi har så mycket saker. Punkt. För mycket saker för vår lägenhet i alla fall. Vi har pratat om att vi måste flytta ganska länge. En tvåa på 65 kvadrat är helt enkelt inte gjord för alla böcker och prylar som vi samlat på oss, var och en på sitt håll, under våra… hrm, låt oss säga 35+ år.
De senaste par åren har jag från och till börjat känna mig alltmer uppgiven inför vår röra. Hur ska vi någonsin kunna flytta om vi inte ens kan få tillräcklig ordning för att kunna ha en visning av vår lägenhet? Många gånger har jag känt att vi inte kan bjuda hem vänner, för att det är för mycket som behöver städas undan först. Våra prylar äter upp vår energi och vårt liv.
För några veckor sedan började jag läsa en bok om minimalism som verkligen fångade mig, och som jag nu läser för andra gången. En viktig del av minimalism är att välja vad vi äger. Att äga det vi behöver, det som betyder något för oss för att det har en funktion, eller för att det ger glädje och mening i våra liv. Och att våga släppa taget om resten.
Men att välja vad vi äger är egentligen bara första steget. Det viktigaste är kanske vad som händer när vi börjar välja och välja bort. Hur känns det att äga mindre? Varför har vi valt att köpa, äga och “behöva” så mycket från första början? Vad representerar våra ägodelar för oss? Och om vi gör oss av med dem, vad kommer vi att fylla våra liv med i stället?
Jobbiga frågor är olustiga att ställa och svåra att besvara. Så ibland måste vi kanske bara börja. Det är hög tid att ta ett djupt andetag och säga: Välkommen, minimalism!
Hello Minimalism
Last Sunday, my 6-year old nephew Asher stopped by. After a quick tour in our (my and my husband’s) apartment, he concluded:
– It’s pretty messy in here.
– Well… I just think it looks messy because we have so many things, I explained.
– Then why do you buy so many things?
In just a minute, he stated what I’ve been trying to ignore for the longest time. Our apartment is messy because we have too much stuff. We’ve talked about moving for quite some time now. We have simply gathered too much stuff during our life of, well, let’s say 35+ years.
During the last couple of years, I’ve started to feel quite overwhelmed by all our stuff. Sometimes, I’ve even felt that we can’t have friends over, because we have so much stuff we’d need to get out of the way first. Our possessions devour more and more of our energy and our lives.
A few weeks ago, I began reading a book on minimalism, and its message had a deep impact on me. An important part of minimalism is about choosing what we own. Owning the things we need because they have a function, or because they add value or bring us joy. And daring to let go of the rest.
But that is actually just the first step. The most important part of minimalism might be what happens when we start choosing what and what not to own. How does it feel to own less? What do our things represent to us? And if we get rid of them, what will we fill our lives with instead? What is truly important to us?
Hard questions rarely come with simple answers. Sometimes we just have to deal with them in any case. I guess the time has come for me to say: Welcome, minimalism!